Känslan.

Du står i kön till den nya heta åkattraktionen i nöjesparken som är full av människor. Du är inte själv för en sekund. Men när du står där i kön för att snart våga ta steget så känner du dig ensam. Ingen runtomkring dig har en aning om hur du känner. Du ler och säger att det kommer bli så sjukt kul och att du inte alls är skraj, men ditt inre säger något annat. Innerst inne så är det de där få metrar som är kvar av kön flera mil. Men du gör det. Du sätter dig i attraktionen åker uppåt, hela vägen känns som en evighet. Tillslut bara släpper det! Rädslan försvinner och ersätts med mod och styrka. För att sen, när karusellen är nere på backen igen, återgå till en chockartad känsla. Men när du tänker på det så vil du bara tillbaka. Tillbaka. Kanske innan allt hände. Innan kön, innan stress. Men nu står du på egna ben och vinglar fram till nästa åkattraktion. Men känslan blir aldrig densamma. Aldrig.