Kära läsare,

Visst njuter jag av att vara ute på landet och visst är det så där underbart, som sommargästerna säger. Precis, som sommargästerna säger! Det kan ju bero på att de bara spenderar någon vecka ute på det ”vackra” landet. Hur som helst så tog jag med mig kameran och gick en runda ute i skogen, någon bild tänkte jag lägga upp här…

Kärlek B





" Ett klöver fullt med kärlek."


"One trip to heaven."

Känslan.

Du står i kön till den nya heta åkattraktionen i nöjesparken som är full av människor. Du är inte själv för en sekund. Men när du står där i kön för att snart våga ta steget så känner du dig ensam. Ingen runtomkring dig har en aning om hur du känner. Du ler och säger att det kommer bli så sjukt kul och att du inte alls är skraj, men ditt inre säger något annat. Innerst inne så är det de där få metrar som är kvar av kön flera mil. Men du gör det. Du sätter dig i attraktionen åker uppåt, hela vägen känns som en evighet. Tillslut bara släpper det! Rädslan försvinner och ersätts med mod och styrka. För att sen, när karusellen är nere på backen igen, återgå till en chockartad känsla. Men när du tänker på det så vil du bara tillbaka. Tillbaka. Kanske innan allt hände. Innan kön, innan stress. Men nu står du på egna ben och vinglar fram till nästa åkattraktion. Men känslan blir aldrig densamma. Aldrig.

Kära läsare,

Det har blivit dåligt med inlägg på senaste tiden och jag kan egentligen inte skylla på att jag inte har något att skriva om. För det händer saker hela tiden. Framför allt spenderas det nu timmar åt att fånga mod. Mod till att bevisa att man duger som man är, vilket inte alltid är lätt.

Efter att ha jobbat i sex veckor och en efterlängtad semester (där jag skulle studera svenskgrammatik) blev inte så mycket till semester, en så där 30 timmar extra på jobbet blir det istället. Självklart ligger grammatikboken på bänken bredvid och blir läst (tror det eller ej men så r det faktiskt). Om det är grammatiken eller jobbet som gör att jag känner mig som en björn, som precis blivit väckt ur idet, vet jag inte. Eller kanske det är för att jag börjar bli gammal? Men jobbigt är det. Har absolut ingen ork till något, framför allt inte till någon träning.

Hur som helst, istället för att be en människa att tycka synd om mig så ber jag tydligen alla mina läsare att göra det. Tillskillnad ifrån alla mina andra inlägg så är det här ett väldigt vanligt och tråkigt ”idag har jag gjort..- inlägg”. Jag ber om ursäkt!

Om en vecka blir det mer bloggande, då är jag nämligen tillbaka till mitt underbara studentliv. Vi hörs då!

Puss&Kram

Kära läsare,

Och icke läsare för den delen med. Nu börjar det dra ihop sig till den dagen som alla kommer att minnas. Nej jag pratar inte om att den senaste mobiltelefonen ska släppas eller att Eric Saade ska gå upp i rök! Nej, tvärtom jag pratar om dagen som befriar mig ifrån att förknippas med tonåren. Om fyra dagar fyller jag nämligen 20 år. Jag kommer väl inte kalla det ”befrielsen ifrån att vara barn”, nej jag kommer alltid att vara ett barn. Jag älskar att göra alla de där tokiga och barnsliga grejerna. Det är en del av mitt liv och bara för att man fyller ”vuxenålder” så betyder inte det att man behöver BLI vuxen. Eller hur? Jag menar att är det inte lite barnsligt i sig att räkna ner till sin födelsedag? Att vakna tidigt på morgonen för att därefter kunna höra familjens steg i trappan och några morgontrötta röster sjunger ”ja må hon leva…”. Du kan inte göra annat än att hålla med om att det blir man aldrig för gammal för det.  Tänk att det redan gått 20 år av mitt liv. Om jag skulle räkna upp allt jag gjort så skulle det bli mer sidor än vad det är i Sagan om ringen trilogin.  Och vem vill egentligen veta vad jag höll på med när jag var 8 år och mimade till låtar på fritids, eller när jag var 17 och gjorde mitt första  mål i innebandy!

Så nu sitter jag här alltså i mitt flickrum och väntar ivrigt på att det ska bli fredag så jag kan vakna tidigt (bara för att jag är ledig på förmiddagen), blåsa ut ljusen i tårtan (som jag aldrig fått) och öppna paketen (som jag självklart får!) "Vuxenålder"? Pyttsan heller!

Puss&Kram

Psst.. jag har redan fått den bästa presenten, 5 söta kattungar som är lagom busiga bor i mina föräldrars ladugård.

Kära läsare,

Efter att ha stirrat på blankslaget och låtit mina små grå hjärnceller fundera ut något jag kan skriva om så kan jag meddela att det är utan resultat. Mitt liv på landet är ett väldigt stillsamt liv och det händer inte mer än att grannens kor rymmer ifrån hagen eller att en traktor passerar med ännu ett lass med höbalar. Min kära arbetskollega och underbara vän (hejklassiker.blogg.se), det är väl synd att säga att hon kommit in i en kris, hon har nämligen alltid varit där, hon går och funderar vad hon gör om tio år. Har hon barn? Man? Ett liv?

Jag antar att det inte bara är hos min kära vän som dessa tankar virvlar runt. Jag kan erkänna att dessa tankar snurrar i min hjärna med. Men jag vet mina svar! Någon talade om det för längesedan och när man får höra något väldigt ofta så börjar man intala sig själv att det är så det är. Men hur man än funderar och önskar så är de sällan det blir som man vill eller tror. Så önskar och hoppas inte för mycket, utan lev livet här och nu och va nöjd med det du har.

Puss&Kram

Pssst…  ta ett djupt andetag och funderar inte mer på framtiden utan lev livet i nuet!

Kära Läsare,

Nostalgin fortsätter att påverka mitt liv. Den här veckan är jag tillbaka i lanthandeln där jag började för åtta år sedan. Jag har alltid känt mig hemma i den lilla affären som har allt, ja och nu menar jag allt. I år är första året som jag känner att det är inte här jag hör hemma, det här är inte jag! Nu kanske du tycker att jag är galen som inte tycker att det är roligt att jobba i en lanthandel. Det är inte det att jag tycker att det är tråkigt, det är tvärtom jättemysigt och trevligt. Men det är just landet!

Jag kan inte komma på något som säger att jag inte gillar landet, men jag trivs så mycket bättre i de större städerna. Så dagens nostalgi är ”min” lanthandel. Att mysa omkring där och plocka upp frukt, skiva skinka och prata strunt med de gamla som handlar.

När jag ändå skriver så måste jag be om ursäkt för att jag inte skrivit något på senaste tiden. Solen har varit underbar och värmen har gjort att jag inte orkat starta upp min dator. Men jag hoppas att det blir fler inlägg i framtiden.

Puss&Kram

Psst… jag hoppas att din kropp är lika brunbränd som min börjar bli. J

Kära läsare,

Tiden går allt bra fort och det är skönt det. Det förflutna försvinner iväg med vinden och man tar nya stapplande steg dag för dag. Ibland trampar vi snett och vi får se de slitna och branta kanterna av vägen men för det mesta så lyckas vi hålla våra steg på den raka och starka vägen.

Igår såg jag en skymt av lycka. En lycka som består av glädje och såpbubblor. Konstigt va? Hur man kan bli så lycklig och lyriks över några bubblor. Men att blåsa luft mot två små runda hål och det blir en massa vackra bubblor som man kan blåsa på någon annan eller försöka fånga. Just det här kanske inte är ett barndoms minne men det är ett minne som jag kommer bära med mig. Jag har ju faktiskt som barn blåst en hel del bubblor, men inget av det slår att se ett barn ligga dubbelvikt av skratt.

En liten skymt av lycka...

Puss&Kram

Psst... I ett land någonstans långt här ifrån i ett land med bara lycka, där ligger jag på ett vitt moln och dricker hallonsaft.

Kära läsare,

Att komma ut på landet får en att inse hur långsamt vi lever våra liv.  Här ute står tiden stilla och man är nöjd med det man har. Man strävar inte efter att bli bäst. Inte heller sortera man in sina vänner i olika fack, utan alla är lika på landet. Man är den man alltid har varit och det är näst intill omöjligt att ändra på den profilen. Men samtidigt som det är sjukt jobbigt för en tjej som mig, som trivs bättre inne i stan, att komma ut på landet och behöva bromsa tiden.

Du vet i vissa filmer när skådespelaren tittar ut över en plats och ser bilder över händelser som hänt där. Därför tänkte jag att i sommar ska jag skriva mina barndomsminnen samt, hör och häpna, lägga upp foton som berör mig. Jag hoppas att du inte blir uttråkad utan fortsätter läsa.

Just nu sitter jag i mitt gamla flickrum och tittar ut genom fönstret. Utanför fönstret är det en hage…

Klockan hade slagit över sex och vi hade packat min cykel full med saker som man behöver för att tälta. Det var jag och min bästa kompis som bestämt oss för att utöva den omtalade tältningen som återkommer varje år. I år var det i hennes trädgård den skulle utövas. Fast både hon och jag viste att det inte skulle bli som det brukar i år. För min farfars häst skulle nämligen föla. När vi precis krypit ner i våra sovsäckar kommer hennes mamma ut och säger att det är dags. Vi hoppar upp på våra cyklar och trampar till hagen. Efter en stund var ett nytt liv fött till jorden.

Tänka sig vad minnen kan göra en glad. Vad har du för barndomsminnen?

Puss&Kram

Pssst… Just nu sitter Sveriges snyggaste kille jämte mig i soffan. Ledsen att behöva säga att han redan är upptagen. Ledsen tjejer!

Kära läsare,

Att komma ”hem” gör att det förflutna gör sig påmint. Har du någonsin ångrat en händelse så mycket att du nästan skulle kunna göra vad som helst för att få det ogjort? Om du har det så vet du hur jag känner mig just nu. Det känns precis som att det sitter ett litet djur i mitt hjärta och tar en liten bit varje dag, i hopp om att hatet och ångern ska försvinna. Men den gör aldrig det.  Ibland tänker jag att hela händelsen var mitt fel och kanske var den det med, men skulle verkligen jag bli skadad mest då?  Hur som helst så hoppas jag att du inte har något monster i ditt hjärta. För det vore en skam för dina medmänniskor, för du är helt perfekt som du är.

Nog om tråkigheter och förflutet!

Imorgon springer det runt folk i små vita hattar och skriker ”…för vi har tagit studenten fy fan va vi är bra…” Imorgon är det nämligen utsläpp i mitt hjärtas stad och alla kommer att ha ett leende på läpparna.  Även jag!

Puss&Kram

Psst… Idag vill jag hissa en kille som hjälpte mig att plocka upp min brödpåse som jag tappade utanför mataffären. Tänka sig att det finns omtänksamma människor!