Kära läsare,

Jag har lovat mig själv att inte trilla i samma fälla som jag en gång varit i, men just nu försöker jag att ta mig upp ur gropen jag själv har grävt. För att citera en läsare ”vissa saker kan man helt enkelt inte lära bort”. Men jag önskar att jag kunde lära mig.

Gropen jag gräver består av en sjuhelvetes massa känslor, det här inte bara till en pojk. Utan de tillhör en hel drös av människor. Har du någonsin känt dig så sluten av känslor att du börjar höra hur bomben i dig börjat ticka? … Tick tack tick tack! Om du har det så förstår du hur det känns.

Utöver att det tickar inom mig så var jag ute och gick med några goda vänner igår. Den ena av dem skriver också en blogg (positivapatrik.blogg.se). Vi diskuterade bland annat hur svårt det är att veta hur mycket man ska ge ut av sig själv på sin blogg. Det är ju inte precis så att jag kan skriva skit om människor som läser (inte för att jag vill det) och jag kan ju inte skriva om killen jag gillar (för det vet både ni trogna läsare och jag att det kan ju gå sådär). Så vad ska man egentligen skriva om?

Kärlek skadar. Hat gör världen mörk. Musik är olika för alla. Men mitt liv kan ge en del tokiga saker. Så jag hoppas för allt i världen att du inte sluta läsa, jag lovar att efter jul ska det bli fler roliga och färre djupa inlägg.

Puss&Kram

Psst… Det finns en sak jag önskar mig i jul, att du kunde se hur jävla bra jag är. (självgod?)