Kära läsare,

jag ska slås i dina kvarter, eller nej vänta. Du slås ju redan i mitt så varför ska jag ta mig till dina kvarter?
Jag har nog skapat ett tredje världskrig i min hjärna, eller borde jag säga kropp. För Hjärnan säger en grej, hjärtat en annan och magkänslan är utröstat för länge sen.
Tusen miljader miljoners tankar snurrar... Åksjukstabletter? Ja, tack!
Jag antar att det är bäst att låta kriget hålla på, någon gång måste ju någon vinna. Eller...

Du säger att allt kommer lösa sig och bli bra tillslut. BULLSHIT!  Ingenting kommer bli som förr, aldrig.  Varje dag är en ny dag som är omöjlig att gå tillbaka till. Vi förändras utefter vår vardag.

Du har ändrats, jag har ändrats. Ja, nog ändras allt. Inget kommer mer att bli som innan!  Även om en liten del av mig önskar att allt vore som förr. När man var ett oskyldigt barn. När Familjen höll ihop, då alla tjejer va kära i samma kille och alla va bästisar med alla. Vad hände? Måste det ändras för att vi blir gamla? Och jag är väl inte gammal!? Hm, men som sagt. Krig i kroppen! Hur får man fred? Tips?